Mitt namn är Paulina, jag har haft hästar i livet sedan jag var 7 år och fick min första egna häst när jag var 15 år (ett fullblodssto som är grunden till alla mina hästar idag)

Bor på min gård utanför Landskrona. Jobbar på mina vanliga jobb och har hästar som intresse, jag har fött upp mina hästar själv.

I stallet finns det en blandad kompott, från 0-28 år. Jag träffade Maria för första gången i november 2019 Då var mitt tänkande och självförtroende i botten. Efter en ridolycka hade det blivit värre och i några år lät jag andra rida och ha roligt på mina hästar medan jag jobbade som en tok för att betala.

Allt började en regnig dag i oktober, motivationen var i botten, jag hade massa hästar som jag ville så mycket med men var skulle jag börja?

Jo då samlade jag mig, med tårarna i halsen ringde jag Maria, vi pratade i en timme, jag minns samtalet så väl och efteråt förstod jag att jag var helt ute och reste hur jag tänkte och resonerade. Att jag tävlade när jag var yngre hade jag förträngt men någonstans tänkte jag att de hade varit kul och bara komma igång och rida igen.

Vi bokade en dag och jag träffade Maria hemma på hennes gård i Ranarp, vi hade ett avsuttet möte och det hon sade fick mig att tänka om. Vi lastade av (dessutom hästen som jag kraschade med 4 år tidigare) och jag fick för första gången rida enligt Sporre-systemet. Mitt första ridpass slutade i tårar, wow, vilken känsla, inga diskussioner, allt var så enkelt och hästen så lugn. “Hästen vet vad jag tänker, fantastisk känsla när man upptäcker detta” Efter detta ridpass har jag vågat mig upp på fler av mina hästar, jag rider alla enligt Sporre-systemet och med det positiva tänkandet.

Varje ridpass, hemma som på träning och på tävling börjas likadant, igen och igen och igen. Övergångarna gör hästen lugn och gör mig fokuserad, jag använder även övergångar vid longering och tömkörning. Ca 1.5 månad efter min första träning så gick jag till start med hästen som hade kraschat med. Jag hade lagt en plan och den kämpade jag för och med Sporre var det inte omöjligt, planen jag lagt var ju inte orimlig och mitt tänkande var helt annorlunda. Nu gläds jag över mina hästar, jag rider, tränar, tävlar, jag har en motivation både för att gå och jobba och att ta hand om mina hästar. Nu ser jag fram emot att följa min egna utveckling tillsammans med mina egna hästar och att drömma och ha en plan är en fantastisk känsla och dessutom okey!